TUNG BOOGIEROCK FRÅN ENGLAND

En av de mest långlivade rockgrupperna är från England och bildades redan i början av 60-talet, men gruppen hade sin storhetstid på 70-talet. I jeans och långt hår rockade Status Quo ”fett”.

Status Quo bildades redan 1962 i London. Då hette gruppen ”The Spectres”. Grundarna var Francis Rossi, sång och elgitarr och Alan Lancaster, elbas. Senare under 60-talet blev John Coughland, trummis och Ray Lynes gruppens klaviaturspelare.

Gruppen spelade in några singlar utan framgång och kallades sig senare för ”Traffic Jam”. De spelade en form av lättsmält rockmusik, men steget till den framgång, som de senare skulle få, var långt. Senare delen av 60-talet blev Rick Harrison, gitarr och sång och Rick Parfitt, elgitarr, medlemmar. Parfitt och Francis Rossi blev under 70-talet gruppens två viktiga låtskrivare.

1967 bytte gruppen namn till Status Quo och fick en hit med ”Pictures of matchstick men”, men trots flera singelframgångar i slutet av 60-talet dröjde det stora genombrottet. De började så smått bli ett namn i England, men i USA, som alltid varit en viktig marknad för rockartister, gick det trögt. Omkring 1970 ändrade Status Quo musikalisk inriktning till rak, enkel och boogierock.

Status Quo släppte första skivan 1968, ”Picturesque matchstickable messages”. De första skivorna innehöll ofta ganska enkel och trallvänlig, rätt slätstruken musik, men förändringen 1970 och de första singlarna som kom då gav signaler om vad som komma skulle som i ”Down the dustpipe”.

I början av 70-talet lades grunden för det karakteristiska sound som Status kom att stå för – enkel treackordsrock, boogierock och blues. De började turnera allt mer intensivt och byggde så småningom upp ett förtroende hos publiken, särskilt i England.

1972 släpptes skivan ”Piledriver” och är en av klassikerna med Status Quo. Låten ”Paperplane” blev en hit 1973. Reading festival och Great western festivals var två rockfestivaler, som Status uppträdde vid och nu började gruppen bli het.

Status Quo genomgick en hel del förändringar genom åren, förutom att gruppen ändrade inriktning i början av 70-talet, bytte gruppen också medlemmar, men den speciella gitarrbaserade boogierocken fortsatte de med. ”Down down”, ”Rain”, ”Rockin´ all over the world”, en cover på John Fogerty´s 70-talshit, ”Again and again”, ”What you´re proposin” och ”What ever you want. Listan kan göras lång på skivor och singlar som etsats sig fast i rockhistorien och som är typiska för grupens sound.

Trots punken som hade sin storhetstid i slutet av 70-talet och New Wave som svepte över världen i slutet av 70- och i början av 80-talet, så envisades Status Quo med den boogierock, som de började med knappt tio år tidigare. Nu lät gruppen också mer samspelt och nya tekniska finesser gjorde också att ljudbilden blev bättre.

I början av 80-talet lämnade trummisen John Coughland gruppen. Pete Kircher ersatte. Som i många andra grupper blev det slitningar även i Status Quo. Motsättningar ledde till att elbassisten Alan Lancaster lämnade gruppen. Sista konserten ägde rum i mitten av 80-talet. Precis som när det gäller Elo eller Pink Floyd blev det strid om gruppnamnet.

Lancaster tyckte att hans forna vänner i gruppen inte skulle få använda namnet Status Quo. En domstol avgjorde tvisten och Lancaster förlorade. Rossi och Parfitt rekryterade nya bandmedlemmar.

Status Quo stod för ett speciellt sound, som de förvaltat och stått fast vid under alla år och ska man rikta någon kritik så är det just mot det, samma gung hela tiden, inte så mycket variation, samma musikaliska mönster. Det vinnande konceptet blev lite tråkigt i längden. Det lät likadant.

Under 80-talet experimenterade gruppen lite grann, förändrade fasaden, men grunden var densamma. En låt som bröt av var ”In the army now”, som blev en stor hit 1986. Status är framförallt ett 70-talsfenomen. De vann mångas hjärtan, framförallt i England.

Den klassiska gruppen har besökt Sverige många gånger genom åren.