THE DOOBIE´S – KLASSISK 70-TALSGRUPP

Från början spelade gruppen rock, blues och country på barer i San José i Kalifornien, men med tiden blev de allt mer jazz- och soulinfluerade och de intog de stora scenerna.

Doobie Brothers bildades i San José i Kalifornien omkring 1970. Gruppen spelade en blandning av country, rock och rythm and blues och utvecklades till en mer sofistikerat soul- och jazzinfluerad grupp senare delen av 70-talet. Namnet ”Doobie”  var ett amerikanskt slanguttryck för marijuana.

Gruppen började spela på barer i San José i början av 70-talet och blev  populära i södra Kalifornien, särskilt hos Hells Angels. Gruppen spelade också på konserter som arrangerades av den rörelsen.

Doobie Brothers eller ”The Doobies” som de också kallas, fick skivkontrakt 1970 och släppte debutskivan 1971, men det stora genombrottet skulle dröja.

Två av medlemmarna, initiativtagaren Tom Johnston, sång och gitarr, och trummisen John Hartman, hade rötterna i olika grupper, bland annat ”Pud”, som splittrades 1969. De bildade ”Doobie Brothers” tillsammans med Patrick Simmons, sång och egitarr och Dave Shogren, sång och elbas.

Elbassisten lämnade gruppen senare och ersattes av Tiran Porter, men gruppen skaffade sig en trummis till, Michael Hossack och spelade in de andra skivan ”Toulouse street”, som släpptes 1972 med låtar som ”Rocking down the highway”, ”Jesus is just alright” och ”Listen to the music”.

1973 släptes skivan ”The captain and me” med låtar som ”China Grove och så en av gruppens största låtar, ”Long train runnin’”, som blev en Top-tiohit i USA i maj 1973 och sedan dess en odödlig rockklassiker.

Doobie Brothers hade nu etablerat sig som en stor och viktig rockgrupp. Med dubbla trumset och gitarrer skulle de få en allt större betydelse som livegrupp i USA. 1974 ersattes Michael Hossack på trummor av Keith Knudsen och gitarristen Jeff Baxter, som spelat med jazzrockgruppen Steely Dan. Den 8 februari 2005 dog Keith Knudsen efter en tids sjukdom. Han blev 56 år gammal.

1974 släpptes också skivan ”What were vices are now habits” med ett tyngre sound och vassare gitarrer och den gav gruppen sin första etta i USA, ”Black water.

Doobie Brothers’ country, rock, blues och rythm and blues skulle förändras med tiden och bli mer soul- och jazzinfluerad, med mer keyboard och blås. En viktig förklaring till gruppens nya sound var sångaren Michael McDonald, som också arbetat med Steely Dan. McDonald sjöng helt annorlunda än de andra och hade en ”svart soulröst”.

Michael McDonald hade hoppat in i gruppen och ersatt Tom Johnston på en turné 1975, då Johnston hade fått problem med magen. Men McDonald blev permanent medlem och förändrade gruppens sound.

1976 släpptes skivan ”Takin’ it to the streets”. Året efter kom skivan ”Livin on the fault line” och därefter slutade Tom Johnston, en av dem som bildat gruppen.

1978 släpptes skivan ”Minute by minute”, deras kanske mest framgångsrika skiva. Den låg fem veckor på första platsen i USA och innehåller låtar som ”What a fools belives”, ”Here to love you” och ”Minute by minute”.

1982 splittrades gruppen. Året efter släpptes liveskivan ”Farewell tour”, som var ett avsked till alla gamla fans som följt dem längs vägen och alla nya också för den delen.

Samma år kom Michael McDonald med sin första soloskiva, ”If that’s waht it takes”. Doobie brothers återförenades flera gånger under 80- och 90-talet med olika uppsättningar. Deras storhetstid var förbi, men 1989 fick gruppen en hit med ”The doctor”

Michael McDonald har en mycket karakteristisk röst, full av svart soul och rythm and blues och han har i många år tillhört en av världens främsta bakgrundssångare och varit med på massor av skivor, förutom de egna han gjort.

I första exemplet nedan sjunger Michael McDonald klassiska What a fool believes från 1982. I exemplet under den videon är det sångaren och gitarristen Tom Johnston som sjunger.