PINK FLOYD-MEDLEMMEN SYD BARRET DÖD 2006

En av grundarna till den engelska gruppen Pink Floyd, Syd Barret, avled i sitt hem i Cambridgeshire i juli 2006 efter komplikationer i samband med diabetes. Han var en mytomspunnen gitarrist och sångare, som var med på gruppens första skiva, ”The Piper At The Gates Of Dawn” och den andra A Sauerful of secrets.

– Vi är upprörda och ledsna, säger Pink Floyd i ett uttalande.

Gruppen bildades 1965 av tre arkitektstuderande, Roger Waters, Richard Wright, Nick Mason och konststuderande Syd Barrett. Pink Floyd var nyskapande, experimenterade med ljudeffekter och gick utanför rockmusikens traditionella gränser.

Många artister är inspirerade av den mytomspunne Barrett.

– Jag kan inte säga hur ledsen jag är. Han påverkade mitt tänkande, säger David Bowie till BBC.

Roger Keith Barrett föddes i Cambridge 1946. Vid 15 års ålder tog han sig smeknamnet Syd. Året innan hade han bildat Pink Floyd och var med på en skiva, ”The Piper At The Gates Of Dawn”, och bidrog med musik till den andra. Han stod för två av gruppens allra första mer kända låtar”Arnold Layne” och ”See Emily play”. Skivan beskrivs som en av de största psykadeliska skivorna.

Barret släppte under 70-talet två soloskivor, men hade psykiska problem och gick på droger.

Pink Floyd var en av de främsta rockgrupperna under 70-talet. De bildades 1965 av tre arkitektstuderande, Roger Waters, Richard Wright, Nick Mason och konststuderande Syd Barrett.

Pink Floyd var nyskapande, experimenterade med ljudeffekter och gick utanför rockmusikens traditionella gränser. Gruppen var den psykedeliska rörelsens band nummer ett i slutet av 60-talet. De tillhörde undergroundrörelsen, men uppfattades också som ett ”konstigt” band. De spelade inte rock´n roll och kom inte från arbetarklassen. De var medelklass och kom från en akademisk miljö. Det blev också senare något som krockade med kritikerna.

Från början spelade gruppen rythm & blues, men genom sångaren och gitarristen Syd Barrett utvecklades musiken åt det mer bisarra och introverta hållet. Låtarna blev allt längre och musiken allt mer experimentell. Det var mer av ljudlandskap än ”vanliga” poplåtar.

Under 70-talet och även långt senare gjorde Pink Floyd spektakulära konserter sin innehöll påkostade ljud- och ljuseffekter och långa, berättande låtar. Skivorna  var stora symfonier och jag vågar påstå att det inte finns något som slår gruppens konserter visuellt och storleksmässigt.

Pink Floyd bildades under namnet ”Sigma 6” och de hade i början av karriären flera namn, som ”The tea set” och ”The architectural abdabs”. Gruppen tog senare namnet ”The Pink Floyd sound” från bluesmusikerna Pink Anderson och Floyd Council.

Från början var medlemmarna Nick Mason på trummor, Roger Waters, sång och elbas, Richard Wright, keyboard, Clive Metcalf, elbas, Keith Noble och Juliette Gale, sång. Syd Barrett tillkom något senare och blev den dominerande låtskrivaren.

Så småningom började gruppen experimentera och tänja på rockens traditionella gränser och gjorde allt längre låtar, som innehöll långa instrumentala partier. De experimenterade också med olika ljudeffekter.

1967 fick Pink Floyd skivkontrakt med EMI och släppte debutsingeln ”Arnold Layne” i mars samma år. De spelade in en svartvit promotionvideo till låten som spelades flitigt på BBC. Samtidigt som bandet spelade mycket live och gjorde offentliga framträdanden i tv, bland annat Nederländerna, så planerade de att spela in sin första LP i EMI:s studio Abbey road i London.

”The piper at the gates of dawn” kom samma år och beskrivs av rockkritiker som en av de största av de psykadeliska skivorna.

Den är starkt påverkad av Barretts idéer, men hans ömtåliga själ påverkades av LSD-missbruk och han skulle inom något år försvinna in i dimman.

Barrett är en mytomspunnen gitarrist och sångare, som var med och spelade in låtar till gruppens första två skivor, ”The piper at the gates of dawn” och ”A sauerful of secrets.

I slutet av 60-talet bodde han i en lägenhet i London, rökte cannabis och opium, tog LSD och skrev låtar. Men hans drogmissbruk skulle komma att påverka Pink Floyd negativt. 

När intresset för bandet växte så småningom ökade också kraven på bandet att bli mer professionellt. Det handlade om att ta hand om sin hälsa, gå upp på morgonen, genomföra konserter och göra intervjuer.

Detta kom naturligtvis i konflikt med hur Syd Barret levde och betedde sig. 1967 hade hans missbruksproblem blivit allt värre. Redan då gruppen spelade in See Emily play, som släpptes i juni 1967 var han förändrad, starkt påverkad av hasch och LSD.

Till slut skulle drogerna bli mycket för Syd och även för bandet.

Debuten ”The piper at the gates of dawn” släpptes i augusti 1967 och beskrivs av en del inbitna fans som den enda magiska skiva som gruppen har gjort. Andra menar att den ger aningar om vad som senare skulle komma. Så skriver Bengt Liljegren i boken ”Pink Floyd – musiken, människorna, myterna” som släpptes 2013.

Under hösten fick gruppen ställa in flera tv-framträdanden i Tyskland. Det berodde på att Syd Barret inte var i form. Detta ledde till spekulationer om att Pink Floyd hade upphört.

Hösten det året spelade Pink Floyd i flera europeiska städer, bland annat på Gyllene cirkeln i Stockholm inför 300 personer. (läs vilka låtar de spelade på setlist.fm)

I slutet av året spelade gruppen i USA. Förhoppningen var att slå igenom där, men det blev problem med medlemmarnas arbetstillstånd och konserter fick ställas in. Vistelsen beskrivs som en katastrof med bland annat tekniska problem.

Det var inte bara Syd Barret som tog droger, men det Barrett som hade problem. I USA rökte han så mycket marijuana att han inte kunde spela vid konserterna och skämde ut sig under tv-framträdanden. Bandets manager Andrew King ställde in de spelningar som återstod och Pink Floyd åkte hem till England.

Syd Barret var till slut tvungen att sluta i bandet. Efter en konsert på Olympia i London tillsammans med Jimi Hendrix i december 1967 var gränsen nådd. Barret, som var en drivande låtskrivaren sångare och gitarrist och framförallt en vän till de andra medlemmarna, klarade inte längre att spela. Han hade blivit en belastning för bandet. Det var förstås en sorg för medlemmarna att behöva inse att deras relation med Syd Barrett inte fungerade.

Hans sista konserten ägde rum i Hastings 20 januari 1968. Gilmour ersatte Barret och spelade med gruppen första gången samma månad och gjorde debut på scenen på universitetet i Birmingham. Men gruppmedlemmarna var inte tydliga med att Barrett hade fått sparken.

Enligt boken ”Pink Floyd – musiken, människorna, myterna” av Bengt Liljegren, förstod inte Barret att han hade fått sparken. Bland annat kom han till en konsertarena och satte sig vid scenkanten när personal arbetade med scenen, men insåg först efter en långstund att han inte fick vara med. En annan gång kom han förberedd till en konsert i London och ställde sig framför scenen. Han var målad och hade kråsskjorta på sig och var redo att ta över showen. David Gilmour har sagt att Barrett stirrade på honom hela kvällen och tyckte att det hela var hemskt jobbigt.

Syd Barret lämnade Pink Floyd officellt i april 1968. Men hans själ har alltid svävat över gruppen sen dess. Låten ”Shine on you crazy diamond” från skivan ”Wish you were here” 1975 handlar om Syd.

Skivan betraktas som en i raden av klassiska skivor med gruppen, ”Wish you were here”, innehåller den långa, delvis instrumentala ”Shine on you crazy diamond”.

Barrett kom till inspelningen sommaren 1975. Han var överviktig, skallig och frånvarande i blicken. Bandmedlemmarna kände först inte igen honom, men när de förstod vem han var föll Roger Waters och David Gilmour i tårar. De hade inte sett sin gamle vän på flera år.

Annonser