MUSIKALISK RESA MED STRÅKAR OCH RYMDSKEPP

 

Hösten 1970, i Birmingham, bildade tre musiker en grupp som några år senare skulle bli en av 70-talets stora rockgrupper. Sångaren och gitarristen Jeff Lynne, trummisen Bev Bevan och multiinstrumentalisten Roy Wood spelade i gruppen The Move, som utvecklades till ELO.

Roy Wood hade länge haft idén att integrera klassiska musikinstrument i rockmusiken och bjöd in Jeff Lynne till gruppen. Lynne var då medlem i gruppen Idle race som hade måttliga framgångar i slutet av 60-talet.

ELO debuterade på scenen i april 1972, på The Greyhound pub i Croydon, söder om London. Då bestod gruppen även av medlemmarna Bill Hunt, keyboard, Hugh McDonald, Andy Craig och Mike Edwards, cello, Wilfred Gibson, fiol, Hugh McDowell, cello och Richard Tandy, elbas.

Men Craig hoppade av och det följdes av fler avhopp. Roy Wood hoppade av under inspelningen av gruppens andra skiva, ELO 2. Bland annat fanns missnöjde med gruppens manager och kritik mot att de klassiska instrumenten inte fick den plats som de förtjänade under en turné i Italien. De hade dränkts i ljudbilden av de elektriska instrumenten.

Wood hade varit ledargestalten i bandet, men efter avhoppet 1972 tog Jeff Lynn över och gruppen bestod nu av medlemmarna Bevan, Edwards, Gibson och Tandy som tog över rollen som  keyboardist efter att Bill Hunt hade hoppat av. Gruppen rekryterade elbasisten Mike de Albuquerque och cellisten Colin Walker.

Roy Wood bildade Wizzard och Jeff Lynne gjorde ELO till en miljonsäljande rockgrupp.

Den nya formationen uppträdde för första gången på Reading festival 1972.

Gruppen spelade traditionell rockmusik, inspirerad av framförallt The Beatles. Genom att blanda fiol, cello och horn med elgitarrer skapade Lynne ett alldeles eget unikt sound med stämsång, tekniskt avancerade arrangemang. Med teknikens hjälp lät stråkinstrumenten som en hel symfoniorkester. ELO har sagt att de skulle ta vid där Beatles’ låt ”I am a Walrus” slutade.

Gruppens identitet och varumärke, som de byggde vidare på, var den futuristiska framtoningen. Science fiction och rymdskepp var viktiga symboler.

Låten ”10538 Overture” blev deras första framgång och blev en Top 10-hit i England. Den nådde nionde plats i slutet av juli 1972.

1973 gjorde gruppen en låt som även den nådde högt upp på hitlistan i England, sjätte plats i januari det året. Det blev också gruppens första hit i USA, Chuck Berrys ”Roll over Beethoven”, i vilken rock och Beethovens femte symfoni vävdes samman. Den nådde plats 42 på Billboard i USA sommaren 1973.

Men det skulle komma fler avhopp. Violnisten Wilfred Gibson, som hade ersatt gruppens originalviolinist Steve Woolam 1972,  hoppade av efter en konflikt om pengar. Men Mik Kaminski tog över. Även cellisten Colin Walker lämnade gruppen eftersom han saknade sin familj på turnéerna.

1973 släppte gruppen skivan On the third day med Ma Ma Ma Belle som nådde 22:a plats i hemlandet England. Glamrocklegendaren Marc Bolan spelar elgitarr på låten tillsammans med Lynne. Den amerikanska versionen av skivan innehöll även singeln Showdown.

Cellospelande Hugh Mcdowell återvände till ELO i slutet av 1973 efter en tid i Roy Woods Wizzard, som nu bara hade två år ytterligare kvar att existera.

Året efter släppte ELO sin fjärde skiva Eldorado – A Symphony by the Electric Light Orchestra, en temaskiva som blev en stor framgång i USA, med singeln Can´t get it out of my head som nådde nionde plats. På skivan hade Jeff Lynne hyrt in en hel orkester och en kör för att göra skivan ännu bättre.

Men medlemmarna kom och gick. Kelly Groucutt blev elbasist i bandet och 1975 ersatte Melvyn Gale Edwards på cello. Efter alla medlemsbyten hade ELO nu utvecklats och var populära i USA.

Men 1975 började det lossna rejält för ELO. Skivan ”Face the music” innehöll klassiska ”Evil woman”, som Lynne sägs ha skrivit texten till på fem minuter. Evil woman nådde tionde plats på Billboard och i England och Strange magic nådde 14:e plats i USA och 38:e plats i England.

ELO uppträdde fkitigt i amerikanska television och turnérade i Nordamerika vintern och våren 1976 och gjorde närmare 70 konserter på nästan lika många dagar.

Skivan ”A new world record” ett år senare gjorde ELO till en av världens största rockgrupper, som efter den skivan, spelade på de stora arenorna runt om i världen.

Jeff Lynne hade utvecklats som låtskrivare och hade en otrolig förmåga att skriva bra melodier och slagkraftiga låtar. Skivan blev en jättesuccé med singlar som ”Telephone line” och ”Living thing”.

Telephone line nådde sjunde plats i USA i september 1977. Några månader före, i maj, hade den nått åttonde plats i England.

Efter framgången 1976 stängde Lynne in sig i en fastighet i Schweiz och kom ut en månad senare med 13 nya låtar. Han skrev ytterligare tre i studion där dubbel-Lp:n ”Out of the blue” skapades.

Skivan, som släpptes hösten 1977, tillhör en av ELOs viktigaste skivor, konstnärligt, men succén dämpades något av en rättstvist med distributören ”United artist” som ELO anklagade för att sprida felaktiga skivor på marknaden.

ELO gjorde nu en omfattande världsturné med över 90 konserter. Scenen var ett stort rymdskepp med rökmaskiner och laserljus. Över 60 000 såg gruppen uppträda på Cleveland stadium. Turnén 1978 har beskrivits som den största någonsin dittills.

I England uppträdde gruppen för ett utsålt Wembley arena åtta kvällar.

Skivan ”Discovery” från 1979 hade en delvis ny musikalisk inriktning. Grunden var den samma, men discomusiken i slutet av 70-talet hade påverkat gruppen, exempelvis i ”Shine a little love” och en del av låtarna hade för första gången i ELO:s historia inga riktiga stråkar, stråkarna skapades genom synthezisers.

Skivan blev en stor succé i USA med låtar som Shine a little love, som kom åtta och supersuccén Don´t bring me down, som kom fyra i USA och trea i England.

Skivan nådde förstaplatsen i England i juni 1979, deras första etta så långt. Skivan Time skulle också nå toppen skulle det visa sig senare.

Efter musik till filmen ”Xanadu” (etta i England 1980) släpptes skivan ”Time” 1981, deras nionde studioskiva och deras första temaskiva sedan ”Eldorado” i början av 70-talet.  Temat var science fiction. ”Hold on tight, ”Ticket to the moon” och ”Twilight” är några låtar på skivan. Hold on tight nådde fjärdeplatsen i England i augusti 1981 coh elfte plats i USA en månad senare.

Några år senare hoppade trummisen Bev Bevan av ELO. Originalmedlemmen började spela med hårdrocksgruppen Black Sabbath.

Rykten gick om att ELO hade upplöst, men Bevan kom tillbaka 1985 och spelade in skivan ”Balance of power” tillsammans med Jeff Lynn och Richard Tandy. Skivan släpptes året därpå, men intresset för ELO var svalt bland allmänheten och kritikerna. Calling America nådde 18:e plats i USA och 28:e plats i England.

ELO:s starkt lysande rymdskepp började nu rosta sönder.

Jeff Lynne började producera andra artister och bildade Traveling Wilburys tillsammans med Bob Dylan, Tom Petty, Roy Orbison och George Harrison.

Under 90-talet var det en rad stridigheter i ELO, om ekonomisk ersättning till en av bandmedlemmarna och strid om namnet efter att Jeff Lynne slutat.

ELO fortsatte i olika uppsättningar utan Jeff Lynn, som, ELO Part II, ursprungligen med inga andra tidigare ELO-medlemmar. ELO Part II släppte sitt debutalbum Electric Light Orchestra Part Two 1990. Mik Kaminski, Kelly Groucutt och Hugh McDowell gick med i bandet i samband med den första turnén 1991. Men McDowell kastade in handduken efter den turnén.

Bevan, Groucutt, Kaminski och Clark spelade in ett andra album, Moment of Truth, 1994 och turnerade fram till 1999. Bevan sålde sin andel av ELO-namnet till Jeff Lynne 2000.

2001 släppte Lynne en skiva i ELO:s namn, ”Zoom”. Den betraktades som en soloskiva. Med på skivan fanns pianisten Richard Tandy från 70-talets grupp med vid sidan om Lynne och även de tidigare Beatlesmedlemmarna George Harrison och Ringo Starr.

Jeff Lynne gjorde succe i London 2014 under namnet Jeff Lynnés ELO. 50 000 såg honom i Hyde park 14 september. Biljetterna sålde slut på mycket kort tid.  Konserten gick under namnet ”Festival in a Day” och kom till mycket tack vare Chris Evans på BBC radio 2 som hade frågat lyssnarna om de vill se ELO uppträda.

Hösten 2015 kom Lynn med beskedet att han hade tecknat ett nytt kontrakt med Columbia och att han skulle släppa ett nytt album med Electric Light Orchestra, ELO – den första skivan med gruppen på 15 år.

I början av augusti 2018 inleder Jeff Lynne en turné i USA. Turnén når Europa och Sverige den 12 september.

BILDEN TILL ARTIKELN ÄR TAGEN PÅ EN KONSERT MED LARS WINNERBÄCK 2018.

Annonser