MUSIKALISK RESA MED STRÅKAR OCH RYMDSKEPP

Hösten 1970, i Birmingham, bildade tre musiker en grupp som sex år senare blev en av 70-talets stora rockgrupper. Sångaren och gitarristen Jeff Lynne, trummisen Bev Bevan och multiinstrumentalisten Roy Wood spelade i gruppen The Move, som utvecklades till ELO.

1971 hoppade Roy Wood av för att bilda en ny grupp, The Wizzard, men Jeff Lynne, Bev Bevan och gitarristen och keyboardisten Richard Tandy gjorde Elo till en miljonsäljande rockgrupp.

Gruppen spelade traditionell rockmusik, inspirerad av framförallt The Beatles, men Elo hade stråkar i form av fiol och cello, men också horn och Jeff Lynne skapade att alldeles eget unikt sound med stämsång, tekniskt avancerade arrangemang och med teknikens hjälp lät stråkinstrumenten som en hel orkester. Elo ska ha sagt att de skulle ta vid där Beatles’ låt ”I am a Walrus” slutade.

Låten ”10538 Overture” blev deras första framgång och blev en Top 10-hit i England. 1973 gjorde Elo en låt som även den nådde högt upp på hitlistan i England. Det blev också gruppens första hit i USA, ”Roll over Beethoven”, i vilken rock och Beethovens femte symfoni vävdes samman.

1974, släppte Elo temaskivan ”Eldorado”, som blev en stor framgång i USA, men trots succén hade Elo problem. Det fanns ingen stabilitet i gruppen. Medlemmar kom och gick. Gruppens identitet och varumärke, som de byggde vidare på, var den futuristiska framtoningen. Science fiction och rymdskepp var viktiga symboler.

1975 började det lossna rejält för Elo. Skivan ”Face the music” innehöll klassiska ”Evil woman”, som Lynne sägs ha skrivit texten till på fem minuter. ”A new world record” ett år senare gjorde Elo till en av världens största rockgrupper, som efter den skivan, spelade på de stora arenorna runt om i världen.

Jeff Lynne hade utvecklats som låtskrivare och hade en otrolig förmåga att skriva bra melodier och slagkraftiga låtar. Skivan blev en jättesuccé med singlar som ”Telephone line” och ”Living thing”. Efter framgången 1976 stängde Lynne in sig i en fastighet i Schweiz och kom ut en månad senare med 13 nya låtar. Han skrev ytterligare tre i studion där dubbel-Lp:n ”Out of the blue” skapades.

Skivan tillhör en av Elos viktigaste skivor, konstnärligt, men succén dämpades något av en rättstvist med distributören ”United artist” som Elo anklagade för att sprida felaktiga skivor på marknaden.

Skivan ”Discovery” från 1979 hade en delvis ny musikalisk inriktning. Grunden var den samma,, men det var lite mer discosound emellanåt, exempelvis i ”Shine a little love” och en del av låtarna hade för första gången i Elo:s historia inga riktiga stråkar, stråkarna skapades genom syntheziser.

Efter musik till filmen ”Xanadu” släpptes skivan ”Time” 1981, deras åttonde skiva och deras första temaskiva sedan ”Eldorado” i början av 70-talet.  Temat var science fiction. ”Hold on tight, ”Ticket to the moon” och ”Twilight” är några låtar på skivan.

Några år senare hoppade trummisen Bev Bevan av Elo. Orginalmedlemmen började spela med hårdrocksgruppen Black Sabbath. Elo upplöstes, men Bevan kom tillbaka 1986 på skivan ”Balance of power”, men intresset för Elo var svalt bland allmänheten och kritikerna. Elo:s starkt lysande rymdskepp började rosta sönder. Jeff Lynne började producera andra artister och bildade Traveling Wilburys tillsammans med Bob Dylan, Tom Petty, Roy Orbison och George Harrison.

Under 90-talet var det en rad stridigheter i Elo, om ekonomisk ersättning till en av bandmedlemmarna och strid om namnet Elo efter att Jeff Lynne slutat. Elo har i olika uppsättningar fortsatt utan Jeff Lynne, men 2001 släppte Lynne en skiva i Elo:s namn, ”Zoom”. Hösten 2015 kom Lynn med beskedet att han hade tecknat ett nytt kontrakt med Columbia och att han skulle släppa ett nytt album med Electric Light Orchestra, ELO – den första skivan med gruppen på 15 år.