LÄRAREN SOM BLEV ROCKSTJÄRNA

Med rötterna i jazz blev han en av 80-talets stora stjärnor med sin intellektuella pop- och rockmusik, litterär och självmedveten, ibland alltför pompös musik för kritikerna. Innan solokarriären på 80-talet hade han varit frontfigur i gruppen Police, som var en blandning av pop, rock, punk, jazz och reggae.

Sting heter egentligen Gordon Sumner och är sångare och bassist. Han föddes den 2 oktober 1951 i Wallsend i Newcastle i England.

Han började spela gitarr i 8-årsåldern. I början av 70-talet utbildade han sig till lärare och spelade senare i flera jazzgrupper.

1977 åkte han till London där han träffade Stewart Copeland på en jazzklubb och de bildade tillsammans med Henri Padovani gruppen Police. De spelade på småställen i London och manager var Stewart Copelands bror Miles. Den första singeln ”Fall out” kom 1977. Padovani lämnade gruppen efter en kort period och ersattes av Andy Summers.

1978 tecknade Police ett skivkontrakt och släppte singeln ”Roxanne”, som tillsammans med ”Can’t stand losing you” var inledningen till gruppens succé. Efter en sommarturné i USA 1978 släpptes debut-LP:n ”Outlandos d’amour” under hösten. Skivan nådde ”Top10” i England och ”Top30” i USA.

1979 släpptes skivan ”Regatta del blanc” som innehåller låten ”Messages in a bottle” som blev en hit. Managern Miles Copeland arrangerade en konsertturné i bland annat Nordafrika och Asien, vilket var rätt ovanligt, innan skivan ”Zenyatta mondatta” släpptes 1980. Den innebar gruppens genombrott i USA. Låten ”Don’t stand so close to me” blev en jättehit. En annan låt var ”De do do do, de da da da”.

Med fjärde skivan ”Ghost in the machine” från 1981 nådde Police toppen. En flitigt spelad låt in radio var ”Every little thing she does is magic”.

1982 tog de en välbehövlig paus och medlemmarna satsade på soloprojekt. Ett år senare var de tillbaka med ännu en skiva, Synchronicity, och succén var total när gruppens kanske största låt rullade på skivtallriken.

”Every breath you take”, om svartsjuka och misstänksamhet, låg åtta veckor på listorna i USA och var gruppens största framgång där.

Efter en världsturné lade gruppen sina instrument på hyllan igen, men den här gången var det för evigt. Personliga motsättningar, men också konflikter om hur musiken skulle utformas var orsaken. Gruppen begravdes officiellt 1984.

Gruppen försökte efter några år att göra comeback, men det blev aldrig riktigt i full skala. När Sting inledde sin solokarriär en bit in på 80-talet gick han tillbaka till jazzrötterna, men det fanns också klassiska tongångar i hans musik. Han släppte sin första soloskiva 1985, ”The dream of the blue turtles”.

”If you love someone set them free” var en av låtarna som spelades på den världsturné som följde. Dubbel-live-Lp:n ”Bring on the night”, 1986 fångade konsertkänslan på ett bra sätt.

1987 kom Stings mest amitiösa och bästa skiva, ”Nothing like the sun” som fick rätt bra kritik. På skivan fanns låtar som ”Englishman in New York” och ”Fragile”.

Sting engagerad sig i slutet av 80-talet i Amnesty international och samlade in pengar till den hotade regnskogen i Sydamerika. Hösten 1988 åkte han ut på turné med Tracy Chapman, Peter Gabriel, Bruce Springsteen och Senegals Youssou N’ dour och stöttade Amnestys kamp för rättvisa.

Sting inpirerades av musik utanför England och västvärlden och kryddade sina arrangemang med ”världsmusik”.

Det dröjde sedan ett tag innan uppföljaren till ”Nothing like the sun” kom. ”The soul cages” 1991 var en mörk och eftertänksam skiva som inspirerades av hans pappas bortgång.

”Ten summoner’s tales” kom ett par år senare, 1993, och var en lite ljusare skiva och framförallt mer poporienterad. ”Fields of gold” och ”If I ever lose my faith in you” var två starka låtar. Sting har under 90- och 2000-talet fortsatt att skapa musik i ungefär samma anda som under 80-talet, men han gjorde också olika musikaliska utflykter i nya marker.

Sommaren 2016 gavr han sig ut på en turné i USA och Kanada tillsammans med Peter Gabriel.

(Texten skrevs åren 2004-2006)

Uppdaterad mars 2016.

Annonser