EN STOR VIT ENGELSK BLUESSÅNGARE

Han har kallats ”en av de största vita rock- och bluessångarna”. Joe Cocker var en av många artister som medverkade på den berömda Woodstockfestivalen. Han slog igenom med en låt av Beatles.

John Robert Cocker, engelsk sångare, från industristaden Sheffield i England, blev tidigt intresserad av soul, blues och rythm and blues, framförallt Ray Charles. Han började spela trummor i gruppen The Cavaliers.

Han blev i början av 60-talet sångare i The Avengers och kallade sig för Vance Arnold och gruppen var förband till Rolling Stones i början av 60-talet. Cocker var med i flera rockgrupper och byggde upp en publik på rökiga pubar i norra England.

Han jobbade en period som gasinstallatör, men det var musiken som tog överhanden.

Han träffade pianisten Chris Stainton från ett konkurrerande band i slutet av 60-talet och de två började samarbeta. Stainton hade spelat in en instrumental låt hemma i vardagsrummet och Cocker gillade melodin och skrev texten. Musikproducenten Denny Cordell hörde en inspelning av låten och bjöd in dem till London för att spela in den. Låten Marjorine, som släpptes den 22 mars 1968 blev Cockers första framgång.
Joe Cocker bildade tillsammans med Stainton gruppen The Grease band, som spelade rock och soul. Han flyttade till London och skapade sig en musikalisk plattform och skulle snart slå igenom.

Genombrottet kom 1969 med Beatleslåten ”With a little help from my friend”. Debutskivan släpptes i april 1969. Den innehöll till hälften covers och egna låtar. På skivan medverkade Jimmy Page, Steve Windood och Albert Lee.

Joe Cocker var en av många artister som medverkade på den berömda Woodstockfestivalen 1969. På festivalen uppträdde även bland andra ”Crosby, Stills, Nash and Young”, Santana och Jimi Hendrix. Musiken från festivalen spelades in och finns på skiva där Joe Cockers klassiska version av ”With a little help from my friend” finns dokumenterad. Den nådde första platsen i England.

Cocker hade en karakteristisk röst, han rörde sig med hela kroppen till musiken och var ett med varje låt. Han gav allt på scenen.

Efter en turné i hemlandet England arrangerade managern Dee Anthony en turné i USA 1970 – med ca 50 konserter. Den gick under namnet Mad dogs and englishmen. Joe Cocker var egentligen slutkörd efter turnén i England och behövde vila, men kontrakten var påskrivna, lokalerna var bokade och biljettförsäljningen igång.

1969 hade Cocker träffat den amerikanske musikern Leon Russel som blev en av producenterna på Cockers andra skiva som innehöll den framgångsrika låten ”Delta Lady”. Leon Russel satte ihop det ovanligt stora bandet och åkte med på turnén i USA 1970.

Men den enkla arbetargrabben från Sheffield kände sig vilsen och tagen av framgångarna och alla positiva tillrop fick honom att vilja fly in i sin egen värld. Han behövde återhämtning, men det fanns inte tid för det. Tillgången på droger var stor och Cocker tog vad han kom åt.
Den från början redan utmattade Cocker fick problem med alkohol och droger, vilket skulle påverka karriären.

Efter turnén fanns inga pengar kvar. De ansvariga hade tagit sig vatten över huvudet. Tillsammans med filmteamet var det över 50 personer som skulle ha betalt. Ingen tjänade något på turnén, vare sig Leon Russel eller Joe Cocker. Turnén hade sitt pris – Joe Cockers hälsa. Den missbrukande Cocker var slutkörd och tröttnade på rockbranschen. Han åkte hem till England, utan att ha tjänat några pengar på all den energi han hade lagt ner. Han hade, enligt ett uttalande av artisten Rita Coolidge i dokumentären Joe Cocker: Mad Dog with soul, inte ens råd att köpa en gitarr.

Rita Coolidge säger i dokumentären att han kastades in i berömmelsen, men att han inte kunde anpassa sig och hantera den. Det fick honom att välja drogerna och alkoholen.

Under 70-talet gjorde Joe Cocker en rad skivor, som ”I can stand a little rain” 1974, ”Jamaica say you will” 1975, ”Stingray” 1976 och samma år ”Live in L.A”.  1975 hade han en hit med balladen ”You are so beautiful”.

Han var borta från skivstudion och scenen en längre period i början av 70-talet, men gjorde comeback efter ett par år.

1974 producerade Jim Price Cockers tredje skiva, I Can Stand A Little Rain. Den innehöll bland annat låten You are so beautiful som blev en stor framgång. Men Cocker hade problem alkoholen och kunde inte passa tider. Det blev en kaotisk inspelning av skivan. Man fick skarva ihop banddelar från olika inspelningar för att få ihop det till en skiva.

När Joe Cocker skulle göra comeback på scenen på Roxy theatre drack han alkohol på scenen och föll ihop. Konserten fick ställas in. Ridån gick ner och folk från musikbranschen, publiken och bandmedlemmarna gick hem bedrövade över vad som hade hänt.

Men Joe Cocker skulle resa sig även om alkoholproblemen skulle finnas med honom ända till hans död 2014.

En dag ringde Joe Cockers advokat Michael Rosenfeld till managern Michael Lang, som låg bakom Woodstockfestivalen i augusti 1969. Han ville att Lang skulle hjälpa Cocker och få honom på benen igen – bort från droger och alkohol.

Cocker frigjordes från kontraktet med A&M-records och hans skulder på 800 000 dollar avskrevs.

Michael Lang hjälpte honom vidare och öppnade upp för ett nytt kapitel i hans karriär. Han ordnade ett helt nytt band, Bostongruppen American standard band som var nyktra och drogfria. Det skulle hålla honom borta från personer som skulle ”förstöra för honom” var det tänkt. Bandet förstärktes även med Bobby Keys och Nicky Hopkins som hade spelat med Rolling Stones. Ett ultimatum ställdes; konserterna skulle ställas in om Cocker drack innan.

Cocker fick ett nytt skivkontrakt och han träffade Pam Baker 1978 och de gifte sig tio år senare. Det skapade stabilitet i hans liv.

I början av 80-talet gjorde han en duett tillsammans med Jennifer Warnes, i en av de mest omtalade filmerna, ”En officer och en gentleman” på 80-talet. ”Up were we belong” blev en stor hit 1983. ”En officer och en gentleman” fick en Oscar för ”bästa filmmusik”. Låten blev Cockers första och enda etta i USA, i november 1982.

Joe Cocker fortsatte att turnéra och spela in skivor under 80-talet. Han blev en av de största rock- och popartisterna under 80-talet med sin karakteristiska hesa stämma, som på skivan ”Civilized man”, ”Unchain my heart” och ”One night of sin”. Cocker skördade även under 90-talet framgångar som skivartist.

I början av 90-talet gjorde han sig av med sin manager Michael Lang som hade hjälpt honom tillbaka till ett mer nyktert liv. 1991 blev Roger Davis ny manager. Davis låg bakom bland annat bakom Tina Turners comeback. Under 90-talet turnérade Cocker nästan oavbrutet.

Men han kom aldrig bort från alkoholen. Han drack mycket vilket påverkade hans uppträdanden på scenen. Folk omkring honom försökte hjälpa honom och föreslog att han skulle söka professionell hjälp, men han ville inte. Hans fru Pam Cocker ställde ultimatum. Han slutade dricka och fortsatte att sjunga With a little help from my friend in i det sista – låten som han slog igenom med på Woodstockfestivalen 1969.

Joe Cocker dog i lungcancer i sitt hem i Colorado 22 december 2014 – 70 år gammal.

Texten skrevs ursprungligen under perioden 2004-2006, men uppdaterades april 2017.

Källor, bland annat: allmusic.com, wikipedia, diverse tidningsklipp, dokumentären Joe Cocker: Mad Dog with soul

Annonser