MOTSTRIDIGA KÄNSLOR FÖR COLLINS´ COMEBACK

Han skulle aldrig göra det igen, sa han, men han gjorde det sittande på en stol eftersom han har ryggproblem. Han hade turnépremiär i Liverpool igår.

Han gjorde en avskedsturné 2004 med den humoristiska titeln The first final farewell-tour. Jag såg honom i Globen det året. Och det kanske var tur att han gav turnén det namnet. För nu är han ”on the road again”.

Beskedet om att han skulle ställa sig på scenen igen kom i höstas. Fansen plockade fram skivorna igen, åtminstone gjorde jag det.

Hans son Nick spelar trummor på comeback-turnén och resten av bandet består av musikerna från ”the good old days”, bland andra gitarristen Daryl Stuermer som spelade med Genesis live från slutet av 70-talet och den legendariske elbassisten Lee Sklar, som har spelat med ”alla”.

Även om hans röst inte är som i fornstora dagar och att han av hälsoskäl inte kan spela trummor längre så är det starkt av honom att ändå ge sig ut på en turné, om än modell liten. Biljetterna till Royal Albert hall fem kvällar nu i början av juni (där jag ju var nyss och såg Roger Hodgson, tidigare sångare i Supertramp) sålde slut på ett kick.

Nej, han är inte död än! (Not dead yet är titeln på biografin som kom i höstas och även namnet på turnén). Samtidigt som det är starkt av honom så är jag kluven. Jag har dubbla känslor. Det är både glädje och sorg. Glädje för att han vill ge publiken en sista chans att se honom live, för så tror jag att det blir. Hans hälsa tillåter inte detta egentligen. Sorg för att det en dag tar slut och att den dagen närmar sig. Åldrandet och allt om ”life and death”.

Detta är en av mina ”hjältar” från uppväxten. Det är roligt satt se honom igen, men samtidigt ledsamt när man ser att han sitter i en stol och håller i en käpp på scenen och sjunger sina gamla hits. När jag åkte till London i början av maj åkte jag förbi hans uppväxtort Hounslow utanför London. Han bodde på Hanworth Road åren 1951-72. Hownslow ligger längs med järnvägen från Heathrow in mot London town.  Man går av vid Hounslow east och går söderut en halvtimme.

Phil Collins berättar i sin biografi, Not Dead Yet, hur han som 18-19-åringen åkte in till London och besökte den legendariska rockklubben Marquee på Wardour Street i Soho i London i slutet av 60-talet och såg alla band och artister som senare skulle blomma ut till allmänt kända världsstjärnor. Han kunde faktiskt ha blivit trummis i YES efter att ha fått kontakt med sångaren Jon Anderson på Marquee. Han har själv ställt sig frågan om hur det skulle ha varit. Men vi vet ju vilken grupp det blev…(1970-96)

Han berättar i boken om hur han var tvungen att åka hem från London city till Hounslow tidigare än han egentligen ville på kvällen, om hur han övade på sina trummor och drömde om att själv bli professionell trummis i ett band.

Sedan 80-talet har jag läst allt om Collins och Genesis. Det kändes förstås lite speciellt för mig att åka samma sträcka, Heathrow-London via Hounslow som Mr.Collins gjorde då jag såg dagens ljus för 50 år sedan. Det band ihop allt och gav ytterligare en dimension till bilden av ”my all time favourite”, Philip David Charles Collins.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s