NEDRÄKNINGEN HAR BÖRJAT FÖR BÅDE MIG OCH KENT

Om en vecka inleder rockgruppen Kent sin avskedsturné. Efter den slagkraftiga videon tidigare i år i vilken gruppen chockade musiksverige med beskedet att Eskilstunagruppen skulle lägga av efter en turné i höst är gruppen nu framme vid starten för det som är slutet. Det slog mig plötsligt att sagan om Kent snart är slut. Det är faktiskt lite sorgligt. Jag må ha kritiserat gruppen, men det har ju berott på att jag bryr mig.

Kent har funnits med mig ända sedan jag flyttade till industristaden Eskilstuna 1993. Jag brukar säga att jag flyttade till stan när Kent flyttade härifrån. Jag kommer nog aldrig förstå hur det var att växa upp i staden på 70- och 80-talen, staden med så många sidor, en del mörka sidor.
I industristaden där alternativen tycks ha varit få efter gymnasiet. Antingen börja jobba på Volvo, börja jobba på landstinget eller starta en rockgrupp och jaga skiten ur gitarren i replokalen.

Jag kommer nog aldrig förstå den grå och trista vardagen i staden på 80-talet och senare ambivalensen i samband med flykten härifrån, men jag, som flyttade hit och stannade kvar, är ständigt på jakt efter Eskilstunas själ. Det finns en hatkärlek till staden hos mig. Det finns också en passion och en stark positiv kärlek också. För att jag bryr mig.

Det fanns en tid på 90-talet som formade mig, på gott och ont. En tid då jag kanske sökte svaren på vem jag egentligen är, år som sårade mig oerhört, men som i efterhand stärkte mig som människa. Då mina värderingar från uppväxten ställdes på sin spets, som bröts mot något nytt. Det var förvirrade och irrationella år.

Jag har bott här ungefär lika länge som Kent varit ett band. I texterna har jag sökt svaren. Jag har också sökt svaren i Eskilstunabornas ögon, beteenden och livsstil, på busshållplatsen, på torget, i baren på krogen och på efterfester i lägenheter i bostadsområdena Nyfors, Viptorp och Skiftinge. Nu börjar jag faktiskt se konturerna – 23 år senare, men den dimension man får av att växa upp här kan man förstås inte få i efterhand.

Eskilstuna har genomgått en stor förändring sedan Kent blev en rockgrupp och några år före det då delar av gruppen (Jocke och Sami) stod och harvade på Balsta musikslott som Coca Cola kids.

I början av 90-talet försvann tusentals jobb. Folk fick gå från hus och hem och villor såldes på exekutiv auktion. Och räntan var rekordhög. 2016 är arbetslösheten 14 procent, kriminaliteten är relativt omfattande och politikerna kämpar med att få saker att gå ihop och fungera. Den stora utmaningen är integrationen.

När jag kom till Eskilstuna i mars 1993 fanns det tusen tomma lägenheter och det var stora hål i den kommunala skattkistan. Lågkonjunkturen slår hårt mot en stad med traditionell tillverkningsindustri. Den märks först där och så kommer vågen av varsel och otrygghet och sköljer in.

Men jag märker att Eskilstuna har förändrats eller är det jag som har förändrats? Eller båda? Makten försöker hitta det positiva och försöker skapa förändring. Men det tar tid. Om några generationer, kanske nästa, börjar nya konturer skönjas – något nytt och positivt – kanske när min son är lika gammal som jag är idag – år 2049. Då är jag 82, lika gammal som min pappa.

År har förflutit. Skivor, turnéer och förhållanden har kommit och gått. Snart 50. Var det inte då livet skulle börja? 🙂

Jo, livet är här och nu, men nedräkningen har börjat, både för mig och Kent 🙂

Musikjournalisten Anders Dahlbom om Kent – ”störst men ändå underdogs”

Kent – ett mer moget band (från 2012)

Kent – sista albumet

Nobbar Eskilstuna på avskedsturnén

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s