ROCKGRUPPEN KENT TAR FARVÄL

on

Kent från Eskilstuna lägger instrumenten på hyllan. Efter 26 år har bandmedlemmarna fått nog. Budskapet finns i en ny video där man i slutet av den instrumentala och ödesmättade låten Då Som Nu För Alltid får beskedet: ”sista skivan” och ”sista turnén” och slutet med dödsannonsen med ett vitt kors på svart bakgrund och: ”16 maj 1990-17 december 2016”.

Det står ingenting skrivet på Kents hemsida, förutom att videon är uppladdad där, och det räcker. För budskapet är glasklart. Kent lägger av i december. Orsaken är inte känd.

Medierna fylldes med artiklar om Kent när budskapet kom sent på söndagskvällen.

12193704_10205486758794610_5293229263595221206_n
Kent, Sporthallen i Eskilstuna, februari 2008.

Jag såg Kent första gången på dåvarande klubben Archies på Kungsgatan i Eskilstuna 96 eller 97 och jag tyckte inte alls om det jag hörde. Det var en ”matta av gitarrljud” och jag hörde knappt sången.  Jag var också intresserad av helt annan musik då. Dessutom lät de, som jag uppfattade dem då, som ett bättre garageband. Men från 2008 och fram till nu har jag hört och sett gruppen flera gånger i Eskilstuna och i Linköping och uppskattat musiken. Framförallt kommer jag att minnas konserten i Sporthallen i Eskilstuna i februari 2008. Det var första gången jag såg gruppen och ”alla var där”.

Man kan säga mycket om Kent och mycket har sagts. De har vunnit massor av grammisar och gått från att kasta skit på Eskilstuna till att på senare år, på turnéer, ropa från scenen: Vi älskar er Eskilstuna.

Jag har framförallt fastnat för Joakim Bergs förmåga att skriva låtar och hans många gånger kryptiska texter.

När det var som mest dystert i mitt eget liv för några år sedan, när jag satt på buss 1 från Mesta i Eskilstuna in mot stan i snöslask och is och tittade ut genom bussfönstret, lyssnade jag ofta på Kent. De var i deras stad jag åkte, där allt började en gång och jag minns att jag ibland försökte analysera vad Jocke Berg sjöng om och menade. Och det är ju inte så att man sätter på en glad låt när man är ledsen eller nere. Nej, då vill åtminstone jag vara ledsen och dyster och stanna i den känslan. Då passar Kents musik.

Låtar som ”M”, ”Spökstad”, ”Utan dina andetag”, ”Vinternoll2” och många andra spelades flitigt då.

Det är nått visst med det mörka och med det svenska vemodet.

Kent har inte världens bästa instrumentalister, men som band betraktat så har det verkligen lyckats att skapa något eget och unikt. Jag kallade bandet ”Sveriges mest mediafientliga band” våren 2012 inför att de skulle släppa en skiva i april. Det tog skruv och blev en debatt på kultursidorna. Kritiken gick ut på att de inte ställde upp på enskilda intervjuer utan kallade in alla medier, bloggare och andra till en stor presskonferens på Berns.

Efter presskonferensen på Berns i Stockholm april 2012 satte jag ihop följande som hade blivit mycket bättre om jag hade fått prata med killarna.

Kent – ett mer moget band

Dokumentären om Kent – Så nära får ingen gå – ett år med Kent.

Eskilstunabon Micke Lönngren, som känner medlemmarna i Kent och som följt dem sen ”urminnes tider” skriver följande på Facebook:

Då som nu för alltid.

Fragmentariska minnesbilder från början av 90-talet fladdrar förbi – spelningen på KnegOffs och Cult-91, Bongmasters och Jones & Giftet live på Factory (för övrigt även känd som Spelningen som Gud glömde), en av de första demoinspelningarna på Radio Sörmlandoch så dom där magiska nätterna på MAX500 – Eskilstunas mytomspunna svartklubb där allt var möjligt och nätterna allt som oftast övergick till dag. Genom hönsnätet i den gamla lastbilshytten sippradedagsljuset plötsligt in genom de förseglade fönstren och blottade de sista besökarna som vägrade gå hem. Bara en låt till. The Cure? Sisters? Depeche? The Clash? En till. Efterfest?

Jones & Giftet förvandlandes till Havsänglar och så småningom till orkestern vi känner som Kent. Ur alla band sprungna ur det tidiga 90-talets Eskilstuna, spökstaden, i kretsen av do-it-yourself och festprissar, kom vänskap, kontakter och drömmar vilka lever kvar än idag och som formade oss för all framtid.

Det. Är. Musiken. Som. Räknas. Och vilken musik de har gett oss. Kent har aldrig stått still, aldrig blivit tråkiga eller förutsägbara, aldrig någonsin lämnat mig besviken. Om och om igen har jag undrat hur de ska kunna överträffa sig själva och våra förväntningar. Vilket de alltid gjort. Med varje nytt album. Jag är övertygad om det kommer vara likadant denna gång. Den sista.

I 26 år har vi följts åt i livets musikaliska labyrint och nu är det over and out. Men sagan är inte slut. Kent kommer för alltid leva vidare genom sin fantastiska låtskatt.

Kent – Tack som fan!
Då som nu för alltid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s