VANNELLI – JUVELEN BLAND ARTISTERNA

Jag gillar många olika stilar inom musiken, men återvänder ofta till den kanadensiske sångaren och musikern Gino Vannelli – en oerhört begåvad artist som jag beundrar mycket, en sångare som har behållit sin fantastiska röst genom åren. Den är tekniskt sett lika bra nu som för 30 år sedan, men egentligen ännu bättre med all livserfarenhet som finns i den.

Jag såg honom första gången i mars 1992 då han gjorde sin första konsert i Sverige. Det var på Cirkus i Stockholm. Musiken berörde mig mycket och jag rankar nog den konserten som en av mina fem bästa.

Tre år senare intervjuade jag honom efter en konsert i Västerås konserthus. Han berättade öppet om perioden då han var borta från rampljuset efter de framgångsrika åren på 70- och 80-talen. Trots framgångarna var han missnöjd. Han började meditera och umgås med munkar och rörde sig bort från popscenens strålkastarljus. 2006 var han tillbaka på rock- och popscenen igen med skivan ”These are the days och sedan dess har han ofta återupptagit sina klassiska låtar i nya arrangemang.

På 70-talet beskrevs han som en sexsymbol med sin maskulina framtoning på scenen och man kan väl inte annat än säga att han har behållit formen sen dess och ser ut som hälsan själv. Ett manligt ideal.

Gino Vannelli tröttnade på popmusiken, på turnéerna och skivbranschen. Trots succén och framgångarna var han sällan nöjd. Missnöjet gjorde att den olycklige Vannelli bestämde sig för att flytta från Los Angeles till Oregon med sin familj i början av 90-talet. Han byggde en egen skivstudio, bildade ett eget skivbolag och släppte en ny skiva som han hade full kontroll över, ”Inconsolable man”. Han började läsa religion, filosofi och läste om olika världskulturer. Han umgicks med munkar och andra religiösa ledare i både USA, Japan och Peru. Han sökte på djupet efter livets mening och var borta från rockscenen i över tio år.

Gino Vannelli hittade harmoni i tillvaron och började leva ett enklare liv och umgicks mer med familjen, men han dök så småningom upp med den jazziga skivan ”Yonder tree” 1995. Vannelli återvände allt mer till rötterna i jazzen efter alla år i den, som han upplevde, hektiska och kravfyllda, popbranschen. Han gjorde en djupdykning i den klassiska musiken i slutet av 90-talet. Den ambitiöse Gino Vannelli tog sånglektioner innan han spelade in skivan ”Canto” som kom 2003.

På skivan sjunger han på engelska, franska, spanska och italienska och hans röst var bättre än någonsin, kraftfull, känslosam och full av energi. Efter en period i jazzens och den klassiska musikens tecken kände han sig mogen för popmusiken igen. Även om hans klassiska ”Canto” exploderar i teknisk briljans, lidande och romantiska toner så fick beundrarna vänta, rätt länge, på ”den gamle Vannelli” och 2006 slog han till – med ännu mer kraft, mod och erfarenhet. 2009 kom ännu en skiva i den fåran.

Såg honom på konserthuset i Stockholm vintern 2013 tillsammans med en kompis. Då fick publiken uppleva en mer avskalad kanadensare med enbart piano, trummor och kontrabas. På videon nedan, ”Gino Vannelli live in L.A”, låter det mer som ”förr”.

Music is what feelings sound like…

Intervju om om Gino Vannelli Live in L.A på BT breakfast television, Toronto.

.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s