VAD DÅ WESTCOAST?

Västkustrock eller Westcoast, det är väl rock från västkusten i USA? Nja, det är väl delvis sant, men det är en lite svårdefinierbar genre.

bluedesert.dk, en sajt med inriktning på just denna musikstil, står att läsa följande:

”Som namnet antyder, västkustmusik har sitt ursprung på den amerikanska västkusten. Musiken betonar melodi, harmonier och arrangemang , och vokala och instrumentala framträdanden görs alltid med stor skicklighet och av hög kvalitet. Musiken spelas ofta av pop/rockartister från den amerikanska västkusten, men är på intet sätt begränsad till något geografiskt område”.

Dan Backman på Svensk Dagbladet skrev för några år sedan att ”Västkustrock är ett lika missförstått som missbrukat begrepp. För många, inräknat majoriteten av alla som skriver om populärmusik, är det synonymt med slick och opersonlig studiomusikermusik.  

Han skriver vidare att: ”Västkustpop – eller västkustmusik rätt och slätt – är en betydligt mer adekvat term då det faktiskt handlar om en sofistikerad sammanblandning av pop, soul och jazz. Ett slags ursprung går att hitta i den klassiska sextiotalspopen, typ Beatles och Beach Boys. Ett annat i countryrocken; från Eagles över Poco och fram till Orleans (det är ingen slump att några västkustare flyttat till Nashville).

Grundkaraktären är solig och avspänd, även om intrikata ackordsföljder, udda taktarter och viruosa soloprestationer i fusionskolan definitivt hör till dagordningen. Likaså ett påtagligt perfektionistiskt engagemang i hela processen; från låtskrivande till framförande och inspelning.

Viktigast är kanske ändå betoningen på det melodiska. Den ”rena” västkustlåten bärs alltid upp av en lika stark som romantiskt vemodstyngd melodi. Inte sällan i närheten av mästare som Burt Bacharach och Jimmy Webb.

Geografiskt kan vi lokalisera genren till Los Angeles på den amerikanska västkusten (därav namnet) och tidsmässigt till åren 1976 till 1983 (märkligt nog sammanfaller epoken delvis med punken, dess absoluta motsats)”. Så skriver Dan Backman alltså.

Den här musikstilen har ju kritiserats hårt av rockjournalisterna genom åren och jag har reflekterat över det tidigare i sociala medier. Vi som var sålda på Toto när gruppen hade sin storhetstid på 80-talet blev riktigt förbannade på Expressens Måns Ivarsson när han sågade en konsert i Stockholm för 30 år sedan genom att skriva ”ZZZZZ” i hela recensionen med några mellanrubriker. Jag skrev fem A4-sidor till Expressens nöjesredaktion och kritiserade deras attityd till dylik musik och tyckte att de bara hyllade band som ingen hade hört talas om och höjde band som knappt kunde spela eller sjunga till skyarna. För Expressen och Aftonbladet var det ”riktig rock” när artisten knarkade, slog sönder hotellrum eller brände upp gitarrer på scenen, hävdade jag.

Med 30 års distans kan jag le åt detta och ha en mer nyanserad och mer mogen och insiktsfull syn på saken, men jag har i stort samma grundsyn på musik nu som då, men kan acceptera flera olika stilar nu och har mer kunskaper om rockens själ och ursprung.

Jag gillar ju inte bara så kallad välpolerad rock/pop – för att använda kritikernas begrepp – utan också lite skitigare musik, men vill gärna ha en bra melodi, ett snyggt arrangemang och en sångare som sjunger rent. Till undantagen hör en del mer poetisk rock där text och stämningar är viktigare än själva sånginsatsen, som exempelvis Lundell och Dylan. Tekniskt sett sjunger ju Whitney Houston bättre än Lundell, men jämförelsen haltar eftersom det är helt olika stilar. För mig är Lundell den artist tillsammans med Winnerbäck som i sina texter fångar något själsligt djupare hos mig med sina texter än vad västkustartisterna gör. De senare berör mig känslomässigt mer med det musikaliska och det ofta romantiska i låtarnas utformning. I singer-wongwriter-traditionen, som Lundell och Winnerbäck ingår, finns också mycket romantik, som i en stor del av musiken generellt förstås, men för mig berör det mig på ett annat plan.

Nåväl, det är som med Melodifestivalen, det går inte att säga vilken låt som var bäst eller om rätt låt vann, lika lite som det går att tävla i musik.

Allt är en känsla och den kommer inifrån dig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s