TOTO – THE ROAD GOES ON

on

En gång i tiden fyllde gruppen de stora arenorna i Sverige, men inte numera. Toto får nöja sig med mindre lokaler, åtminstone i Sverige.  Den 19 februari uppträdde den amerikanska gruppen livs levande i Fryshuset i Stockholm.

För första gången står jag tillsammans med en kompis nästan längst fram, i Golden circle – ett område framför scenen där de största fansen står…

Strax efter 19.30 släcks ljuset i arenan och de gamla studiomusikerna från San Fernando Valley i Los Angeles kommer in på scenen. De inleder med Running Out of Time från den senaste skivan. Det är ett oerhört tryck i musiken och kliniskt rent sound, men Joseph Willimas sång dränks i ljudbilden. Det blir dock bättre allt eftersom.

Jag har sett bandet fem-sex gånger och hade egentligen inte tänkt att se gruppen igen. Men så tod jag där utan några stora förväntningar och blev glatt överraskad. Det lät förbannat bra och Joseph Williams, som jag såg för första gången på Isstadion vintern 1987, när han var ny sångare i gruppen, sjönt förvånansvärt bra – mot bakgrund av vad jag upplevde på Fashing i mars 2009 då han var på väg tillbaka in i musiken och inte alls levde upp till sitt forna jag. Rösten höll helt enkelt inte kvalitet – då. Men nu, efter sju års hårdträning, så nådde han de högsta tonerna igen.

Fredag kväll passar perfekt för konsert. Då är folk lediga från helgjobb (utom jag!) och slappnar av på ett annat sätt. Det märktes. Gruppen fick bra kontakt med publiken som var med på noterna från början. Det lyfter förstås särskilt när klassikerna Hold he line och Rosanna dyker upp och för att inte tala om Africa.

Bandet har med sig den skäggige elbassisten Lee Sklar som spelat med ”alla” och som spelat på 2000 skivor. eftersom jag själv spelar elbas så lade jag lite extra fokus på hur han spelade och jag log inom mig och njöt av perfektion.

 Toto är ju ett band som inte direkt fått särskilt positiv kritik från pressen. Jag har skrivit om detta tidigare. Det verkar vara ett band som många rynkar lite på näsan åt och pressen har sågat dem ända sedan de dök upp på scenerna i Sverige på 80-talet.  Gitarristen Steve Luktaher, som var ute på turné med de stora redan som tonåring, kommenterade detta från scenen också. Men varför bry sig om om vad en enskild journalist tycker (!) Det viktiga är ju vad publiken tycker och känner.

Markus Larsson på Aftonbladet upprepade samma linje som kvällstidningarna alltid haft och skrev, efter Totos´s konsert på Sweden rock 2015: Fem mil av självgod jazzrock, pophistoriens blötaste synthljud och alla långa uppförsbackar av solon och synkoper.

Anders Dahlbom på Expressen skrev: Hitsen bryter av mellan albumspår som geggat omkring sedan 80-talet och vägrar ta slut.

Numera finns inte längre bröderna Mike och Jeff Porcaro emd bandet. Jeff dog 1992 och brodern Mike dog förra året. Kvar finns Steve Porcaro på klaviatur. Steve Lukather sa från scenen att de båda Porcarobröderna ständigt finns med dem i deras hjärtan vad de än håller på med och han skänkte en tanke till dem och även till Maurice White, från earth Wind and Fire som nyligen gick bort. Sen drog bandet igång med den 20 år gamla ”The road goes on”. Och så är det väl. Trots sorgen och saknaden och det mörker som ibland kan infinna sig i våra liv så går livet vidare och vi lär oss leva med det.

Promotion för senaste skivan!

The road goes on

Not by way of an apology
For the things that I have done
Do I set my boat upon the sea

So like thunder I am breaking free
In the landscape of the heart
It’s hard to tell what’s really taken me

Now I see it all through different eyes
This emotion can’t be wrong
Past the mountains under empy skies
And the road goes on and on…

I’ve been living through this poetry
Tangled words and worn out prose
Love is needing, love is bleeding me

Now I see it all through different eyes
This emotion can’t be wrong
Past the mountains under empty skies
And the road goes on…

Now I see it all through different eyes
This emotion can’t be wrong
Past the mountains under empty skies
And the road goes on…

Now I see it all through different eyes
Where I’m going, where I’ve gone
All I know – I’m still surprised
That the road goes on

BALLARD, GLEN / PAICH, DAVID / LUKATHER, STEVEN LEE
Published by Lyrics © Universal Music Publishing Group, THE BICYCLE MUSIC COMPANY, SPIRIT MUSIC GROUP

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s