DÄRFÖR BOJKOTTAR JAG ÅRETS MELLO

on

Ända sedan Abba vann med Waterloo i Brighton den 6 april 1974 har jag följt schlagerfestivalen, numera Melodifestivalen. Det har varit en tradition och när barnen växte upp var det en självklarhet. Man skulle bänka sig framför dumburken och följa alla artister ända in i kaklet och sen skulle man dessutom följa den evighetslånga omröstningen i den stora finalen tills man stupade i säng efter midnatt. Sen några år sedan är det flera omgångar dessutom innan den svenska finalen avgörs.

Jag har alltid undrat om man måste skriva en speciell melodi till detta spektakel. Det känns ibland som om en del låtskrivare håller sig inom vissa mallar där tonartshöjningen, åtminstone tidigare, var en självklar ingrediens. Det skrivs ju tusentals låtar under året, låtar som många gånger är bättre än de som till slut hamnar i ”Mello”. Ibland tänker jag att ”den där borde ju vara med”.

När jag besökte min kära kusin vitamin i Värmland i början av månaden såg jag festivalen tillsammans med hennes familj. Det var mycket trevligt. Det var kul att höra barnens kommentarer och vi vuxna tyckte också till om artisterna. I det sammanhanget får Melodifestivalen en annan betydelse.

Frågan, som ständigt är aktuell: Går det tävla i musik? Nej! Ändå gör man det. Och varje år ställs frågan: Vann rätt låt? Det går inte att svara på för allt är ju subjektivt förstås.

Det är underhållning på bästa sändningstid och miljoner tittar, men i år väljer jag bort tävlingen. Det blir lite för hurtfriskt för mig, med alla tillrättalagda skämt och hysteriska publikyttringar, men framförallt kvaliteten på låtarna. Det är få som kommer att leva vidare som ”klassiker” och få håller måttet. Dessutom är det ju inte ”Melodifestival”. Det är mer som avgör än själva melodin. Det är mer utseende och show, det senare är i sig är viktigt, men det ska väl vara melodin och låten som är det avgörande? Undra jag vilken låt som skulle vinna om man bara fick höra låtarna och inte se framförandet.

Jag orkar helt enkelt inte med melodifestivalen längre. Kanske har det med åldern att göra eller så beror det bara på ett vissnat intresse i allmänhet. Det är som med all musik jag har på Spotify och i hyllorna. Jag kräver mer och mer av en låt för att njuta av den. Det samma gäller konserter.

Jag försöker numera göra sådant som ger mig något och lyssnar hellre på musik jag gillar eller ser en film som ger mig något bestående. För vem minns låtarna om ett år eller två?

Nu tänker du säkert att den där Blomberg, han tror att han är nått och sätter sig på höga hästar, vill vara annorlunda, gå emot strömmen och vill bara provocera och retas lite. Nej, faktiskt inte, det kommer från djupet av mitt hjärta.

Samtidigt som jag skriver detta, lördagen den 27 februari – nådens och dådens år 2016 –  så hör jag överraskande toner från min sons rum. Blir glad när jag från tonårsrummet, där min son och hans kompis spelar datorspel, hör Stand by me med Ben E King, Ain´t no mountain high enough med Marvin Gaye, Highway to hell med AC/DC, Hound dog med Elvis och Stevie Wonders Superstitious. Det bådar gott inför framtiden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s